Lyssnade på filosofiska rummet idag som handlade om självkritiken som samhällsfenomen. I kristendom betonas ofta vikten av en personlig relation till Gud. Idag handlar det om att ha en personlig relation till sig själv. Coacher, kurser och självhjälp har blivit religionen av vår tid.
Om någonting är fel, så ligger felet hos dig eller kanske ”energitjuvar” i din närhet. Problemen har förkroppsligats till individnivå, istället för att lägga ansvaret på samhällsnivå eller på strukturella fel. Synen är skev. På 80- och 90- talet ansågs arbetslöshet eller problem i skolan vara ett samhällsproblem.
Idag är det personcentrerat och ansvaret läggs i stället på individen. Läraren ska gå på självutvecklingskurs och lära sig hitta redskap inom sig själv. När det i stället kanske hade hjälpt med en kurs i pedagogik, som läraren har praktisk användning av i sin undervisning.
Den arbetslöse ska hitta kraften, kreativiteten och det där ”lilla extra” inom sig, som gör en intressant för den obefintliga arbetsmarknaden. En ska coachas till perfektion. Var tog samhällsansvaret vägen? När ska ansvaret läggas tillbaka på kollektivet och hur vi tillsammans kan lösa problemen?
Jag inser att jag är en del av problemet. Det är vi nog alla. Självförverkligandets religion. Vi glömmer samvaron, det som får oss att känna verklig tillhörighet. Istället skyltar vi glättigt med våra liv i form av, ja till exempel denna blogg. Eller varför inte i form av glada söta barn, vackra solnedgångar och perfekta hem.
Den där längtan efter det enkla, efter riktig samhörighet, delaktighet, det kanske vi aldrig kan hitta inom oss själva. Men vi behöver bekräftelse endå. Det är inget fel i det. Felet ligger i när vi får ett för tungt ansvar på våra axlar. Ett ok som inte bara är individens ansvar att bära. (låter jag som en kommunist nu?) Nej men. Jag tror faktiskt att det är jättebra att vara introspektiv och reflektera över vad som får oss att bli bättre människor på olika sätt.
Men vi måste också inse sådant som inte har med vår person att göra och heller inte ska framställas så. Den arbetslöse kan inte ”peppa sig själv” till ett jobb som inte finns. En sjuk kan inte ”tänka sig” frisk. En lärare kan inte hitta verktygen ”inom sig själv” när felet ligger i för hög arbetsbelastning på jobbet. En undersköterska kan inte ”göra det bästa av situationen” när det fattas folk i personalen.
Det gör mig förbannad när jag tänker på det. Hur jag låtit detta smyga sig in i mitt liv och i vårt samhälle. Det påverkar vår syn på varandra och synen på sig själv. Vad det innebär att vara ”lyckad”. Det är så lätt. Men det är inte naturligt. Att vi pressa oss in i absurdum, för att orka prestera, leverera.
Hur kan vi ta bort den tunga bördan vi lägger på oss själva och andra. Bort från ”Survival of the fittest”. Ge mig styrka att orka tillbaka- tillhörighet.
Sticklingarna 