Mig äger ingen

Här är en smått provocerande (och lite flummig) tanke:

Kan man äga en annan människa?

De flesta skulle (förhoppningsvis) svara ”nej” på den frågan. Alla är vi överens om att vi är vår egen person, med egna behov, tankar, känslor och vilja. Ändå har vi sådant behov av trygghet. Vi vill inte bli svikna. Vi vill bli älskade och valda.

Du är min. Jag är din.

Jag har vänt ut och in på mig själv och försökt komma fram till min egen ståndpunkt och känsla kring hur vi relaterar till andra människor. Varför vill man bli vald? Väljer jag mig själv eller väljer jag som alla andra? Allt som påverkar oss…Vi vill känna oss som individer, speciella.

När går man från; ”det här är vi” till ”du är min”? För du är väl min? Ingen kan väl helt ärligt svara ”ja” på en sådan fråga? Vi tillhör ju ingen. Vi lever tillsammans i relationer, men aldrig kan vi bli mer för någon annan, än en livslång följeslagare. En kärlek, helt klart, men tror man att man ska bli hel av en annan människa kommer man alltid bli besviken.

Det är på ett sätt lite konstigt att vi kallar de vi väljer att leva med, för ”sin egen”. Alla de vänner vi omger oss med är ju aldrig mina på samma sätt. Hur nära vi än kommer dem. Men jag älskar dem inte mindre för det?

Men jag äger dem inte.

Det är en svår balans. Jag jobbar på det. Att aldrig anta, aldrig ta dig för givet. De vi älskar känner vi oss trygga med. Där kan vi visa alla våra små hemliga skrymslen. Där finns bara plats för de riktigt nära. Där får inte någon okänd rota. Frågan är egentligen varför. Varför låter vi så få se vårt riktiga jag? Det tar tid att våga. Våga låta någon komma oss så nära. Kärleken och rädsla. Inte så långt ifrån varandra som man kan tro.

Jag är en hoppfull dystopiker (finns det?).

Man dör som man föds- Ensam.

Då gäller det att man har älskat, inte minst sig själv. Det är jag och jag som kommer dela den sista stunden i livet tillsammans. Låt inte rädslan ta över.

Kärleken manövrerar inte ut andra, den styr inte andra. Den äger ingen.

Kärleken har ingen gräns, den har inte plats för några få. Inte om vi låter den få ta plats.

Kärleken är inte min, den är vår.

Flyttfågeln

På vår pilgrimsvandring förra helgen fick jag på en andakt höra om flyttfåglarna. De som färdas många hundra mil mot okända mål i hopp om överlevnad. Ett bättre liv. Det finns fåglar som äter upp sig till sin dubbla vikt och klarar att färdas 30 mil om dagen!

Fåglar navigerar med hjälp av jordens dragningskraft. Mitt i jordens flytande kärna rör sig det inre på ett sätt som skapar magnetism. Magnetiska strålar går ut från jordens inre. De strålar ut i olika riktningar beroende på var på jorden du befinner dig.

Runt ekvatorn går strålarna rakt ut. Här, på våra breddgrader tror jag de lutar runt 70° om jag inte minns fel. Fåglarna känner strålarnas lutning. Det är så de vet vart de är. Det är så de vet riktning och hur de ska navigera. Vid tester, där fåglar stängts in i burar och avskärmats från jordens dragningskraft, har de flygit planlöst och förvirrat.

Jag känner så inför min egen tro. Som osynliga strålar som hjälper mig att känna hur jag ska navigera i livet. För mig har flyttandet också varit en trygghet. En visshet om att där väntar ett okänt mål och ett hopp om något bättre.

Den här helgen har vi åkt vårt första flyttlass till vårt nya boende. Vi har tillgång till det nya huset hela juni. Vi måste vara utflyttade och klara från vårt nuvarande hus 1 Juli. Det känns skönt att kunna flytta lite i taget den här gången.

Vi kommer antagligen bara behöva hjälp när vi flyttar pianot mot slutet. Skönt att fixa flytten själva denna gång. Jag har flyttat ett antal gånger i mitt liv, så tillslut vill man inte riktigt be om hjälp längre. Konstigt det där. Själv skulle jag gärna hjälpa någon om de bad mig, men det är det där att be om hjälp själv..

Ca. 7 gånger har jag flyttat sedan jag blev vuxen. Ca 15 om man räknar in flytter med familjen som barn. En del av er tycker säkert det låter som jättemånga gånger. Kanske ni som växt upp i samma hus, samma område hela livet. Andra kanske känner igen sig. Jag tror att vårt flyttande har bidragit lite till min äventyrliga sida, min vilja att se nya platser och träffa nya människor. Tror även att det gjort att jag känner mig hemma ganska snabbt där jag bor.

Skrev en låt för ett tag sedan som beskriver min känsla av hem:

”where ever i may lay my feet is where my home shall be”

Så är det.

Men att flytta har också blivit en form av trygghet för mig. Det kan låta motsägelsefullt. Jag har alltid brutit upp och flyttat som ett sätt för mig att börja om. Eller fly, om en så vill. Nya omgivningar och människor utan förutfattade meningar. En chans att få bestämma vem jag är i förhållande till andra. En chans att börja om. Älskar den där första känslan. Eufori.

Men nu är det annorlunda.  Det finns någon som följer med mig denna gång!
Det är vi som är flyttfåglarna nu vi sjunger en ny sång om trygghet tillsammans.

/ Emma

Pilgrimsvandring

Över kristihimelfärd vandrade jag genom Östergöta slätten och förundrades över naturens skönhet. Vandringen var en pilgrimsvandring i grupp. Under vandringen gjorde vi olika stopp där vi sjöng psalmer eller fick ord eller frågor att kontemplera över i tyst vandring. Det är mäktigt att röra sig framåt tillsammans i tystnad. Även tanken får vandra. Det är inte så ofta tanken får vara själv utan andra intryck än landskap, människor och hus som passerar.  Ja också telefonen i fickan, som ibland surrade till av Facebook-uppdateringar. En lärdom tills nästa vandring- koppla bort sociala medier!

Det onaturliga plingandet passar inte in i ljudbilden på landet. Jag blev smärtsamt medveten om den tid jag trots allt spenderar med huvudet sänkt över telefonen eller datorn. Kanske är det därför jag söker mig mer och mer till naturen. Längre och längre bort ifrån staden och bruset. Naturens läkande ,helande, behöver jag för att hålla tankarna klara, om än för en liten stund. Jag förväntar mig inte några gudomliga uppenbarelser eller inre svar på livets djupare betydelse. Men jag får tid för reflektion.

Jag såg en dokumentär en gång, om en kvinna som efter en stor sorg gav sig ut på en 3 månader lång vandring. Hon hade förhoppningen att hon skulle hinna tänka klart sina tankar, hitta en ny riktning i livet. I stället fann hon att tanken var blank. Att det i livet surr malde halvfärdiga tankar varje dag. Den verkliga befrielsen var frånvaron av tankar och medvetenheten om sin egen kropp. Skor som skavde, axlar som värkte. Kroppen som var stark och tog henne framåt.  Att känna sin egen fysiska styrka och uthållighet hade en läkande effekt. Jag fascinerandes av tanken och försöker nu tänka så när jag vandrar. Mitt mål var tidigare att ”komma till insikt” eller ”bli andligare” -om en så vill. Men nu tänker jag istället att jag vill släppa tanken, känna min egen kropp. hon är stark och uthållig. Hon för mig fram i livet och klarar att möta det som väntar. Tankar har jag endå, så det räcker och blir över.

/Emma

Älskade familj

Fem dagars ledighet! Så skönt och välbehövligt. Vi har inte gjort så mycket här hemma, mest skrotat och tagit det väldigt lugnt. Jag vet inte vad det är med mig, så här i påsktider, antar att jag har lite mer tid att reflektera under ledigheten och känner mig lite nostalgisk ( kanske ett drag jag ärvt från min kära far?=) Så jag fortsätter min kärleksförklaring. Den här gången till min familj.

Idag så blir det påsklunch hemma hos mamma och pappa. Det ska bli mysigt. Känner igen mig mycket i min vän Charlottas beskrivning av relationen till sin familj. De är liksom dem som känt mig längst, de är lika mycket mina bästa vänner som mitt kött och blod! De vet mina tankar och drömmar och vi har alltid stöttat varandra i min familj. Vi har alla våra styrkor.

Mamma

Mamma har alltid varit den lugnande starka kraften när familjen drabbats av sorg. Hon är liksom den som alla ringer för att få tröst. Så var det när både mormor och morfar gick bort. Hon är stark och empatisk. Envis och impulsiv. Hon vill mycket och det snabbt! Hon känner mycket, kanske inte alltid hörs mest i stora sociala sammanhang, men är den bästa vännen man kan ha när man lär känna henne. Nog kan hon vara centrum för uppmärksamheten i de sammanhang hon känner sig trygg. Hon är rolig och humoristisk. Hon har alltid uppmuntrat mig och min syster att följa våra drömmar. Hon har alltid varit så stolt över oss, att vi hittade vår egen väg. Det är något som känns långt inne i hjärtat. Hon står upp för rätt och fel, starkare än någon jag träffat. Hon kompromissar INTE med sina värderingar. Jag kommer ihåg att mamma hade svårt att bryta mot skylten :”inga hundar på stranden” på en gemensam semester, för inte så länge sedan. Då slog det mig hur principfast hon är. Jag beundrar endå det. Jag är inte lika principfast, men jag har lärt mig att respektera det som man tillsammans kommit överens om, det är viktigt och visar på en respekt mot andra människor. Det är just vad min mamma har!

Hon dömer inte människor, hon är öppen och möter alla människor där de är. Hon lyssnar och bråkar inte på folk. Hon har drömmar som tog henne från landsbygden till staden och utbildade sig till sjuksköterska. Hon drömmer än om resor och arbete för de fattiga och svaga. Hon har en äventyrlig ådra, hon vågar släppa loss. Jag kommer ihåg när mamma och pappa hälsade på mig i Thailand när jag pluggade. Vi hamnade på en båt där en Arabisk familj hade en stor fest med middag och dans. Mamma ställer sig med dem och börjar dansa! Det är härligt att se. Jag följde med! Hon visar mig vägen till andra människor- möten som lär mig om livet!

Har lärt mycket av henne. När det är jobbigt:  ”Se tiden ann” -brukar hon säga. Det har varit sant varje gång. Bara tiden kan veta hur det kommer bli.

Pappa

En pappa som alltid velat vårt bästa. Som brytt sig mer om oss än sig själv, kan man tro ibland. Som i mina tonår stannade uppe till sent på natten för att se till att jag kom hem ordentligt. Eller själv hämtade mig med bilen långt in på småtimmarna. En orolig far, som inte ville att något skulle hända oss. Då kunde jag bli irriterad på hur han alltid skulle veta var vi var, när vi skulle komma hem osv. Nu vet jag att jag har haft tur som har en pappa som bryr sig så mycket om oss! En pappa som alltid hjälper till, som gör praktiska saker- som visar kärlek så. Vi har inte alltid talat samma språk, men jag förstår dig nu. En drömmare och lite av en kuf =) Pappa älskar naturen- det går tillbaka till barndomen, då han följde med sin far på jaktturer i skogen. Sedan dess är det där han hämtar kraft. I solens glitter ensam i sitt jakttorn. Han älskar de här annorlunda egenheterna människor kan ha. De där som inte är som alla andra, människorna som sticker ut, som kanske sticker andra i ögonen lite. De är dem som fascinerar min far. Han läser om dem och beundrar dem. Han snöar in och lär sig allt om någonting. Om tåg, klockor, jakt. Ja vad blir det härnäst? Bokhyllorna är fulla av böcker, som redan lästs. Pappa lyssnar alltid när det gör ont. Han kan det där, fast än han inte alltid talar så mycket om det själv, så kan han lyssna på det onda. Tack för det!

Syster

Min syster! Min sanna kärlek. Så lika fast så olika. Samma uppväxt, olika upplevelser. Men ett starkt band har vi. Det starkaste. En känslig själ som är stark i all sin ömtålighet. Alltid har hon stått upp för de svaga, alltid har hon följt sina drömmar. Hon får alla att känna sig sedda. Uppmärksam på människors olika uttryck och behov.

Att uttrycka sina känslor och tankar i konsten har hon gjort sedan unga år och gör än idag. Någon som gör mig stolt att få kallas lillasyster. Hon är min bästa vän. Vi har samma värderingar,  men ibland uttrycker vi dem så att vi inte riktigt förstår varandra. Det blir bråk då. Men det är bara för att hon står mig närmast. Jag vet nog egentligen vad det är hon vill säga och hon mig. Men, i kärleken så bemödar vi oss inte att förklä budskap så att de passar mottagaren. Vi är nakna på så sätt inför våra nära. Det gör oss sköra, men visar även på tillit. Det är ett ord som står starkt i vår relation: ”tillit”. Min syster kan jag alltid lita på att hon finns där. Nu när hon har sin egen familj, får jag glädjen att älska även den.

Glad påsk alla mina vänner!
Ta hand om er familj och era kära.
Vi förstår dem inte alltid, men det finns tid att lära känna varandra genom hela livet!

Visst är det fint?!

//Emma

 

En rastlös själ och kärleken

Har inte varit så aktiv här på bloggen, som ni märker. Det har hänt lite grejer sedan sist. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så kan jag vara lite rastlös av mig.Tänkte vidareutveckla lite, hur det ser ut för mig och vad som händer i livet just nu.

Rutiner, rutiner rutiner….

Jag ser poängen med dem, rutinerna alltså. De gör det enklare att leva och skapar trygghet. Men jag har alltid varit lite rädd för dem. Jag vet många i min närhet, familj och vänner, som har stort behov av rutiner och trivs med dem. Jag trivs inte med dem, men har liksom lär mig att leva med dem. Men det är klart att jag har rutiner, det har ju alla. Men jag tror att olika personer har olika stort behov av rutiner.

Fast när jag tänker efter, så är det vardagliga rutiner jag inte har så stort behov av. Jag behöver snarare målbilder på längre sikt. Jag behöver inte veta exakt vad som ska hända varje dag. Det skapar snarare en ångest och en känsla av att ”harva på” i samma hjulspår och att vara fast. Jag mår som bäst när jag har en långsiktig planering och strävar mot något. Vad som händer på vägen och hur jag når målet är mindre viktigt. Det är spännande att inte veta vad som ska hända.

Jag behöver skakas om lite då och då för att liksom ”känna att jag lever”. Bli påmind om att livet är spännande och att vadsomhelst kan hända. Jag har tittat tillbaka på mitt liv och funderat och kommit fram till att sisådär vartannat år behöver jag en omställning av något slag. För att nämna några exempel på omställningar: Att flytta och börja plugga, jobba i Frankrike, Jobba i Norge, plugga i Thailand osv. Ett spännande liv, tycker jag nog. Men inte bara positivt. Har nog börjat inse att allt man gör lämnar spår. Jag har sett och varit med om en del obehagliga saker, som jag nog inte reflekterat närmare över.

Alla intryck har ramlat över mig vartefter åren har gått och jag inser att jag faktiskt bara kört på. På en kurs jag var på för ett tag sedan nämnde jag för en kursledare att jag flyttat och rest mycket i mitt liv, varpå hon  säger: ” du flyr alltså?!”

Det var en ögonöppnare för mig. Jo det kan nog vara så att jag flyr ibland. När jag tänker efter så har alla stora förändringar jag har gjort varit följd av en sorg eller en förlust (inte riktigt alltid, men nära nog). Så jag antar att jag då helt enkelt bara försökt hantera situationer genom att få helt nya intryck, träffa nya människor osv.

Som det ser ut nu, har jag tappat riktningen lite. Jag har ett fast jobb, en fast relation och ett hus och vänner och allt det där. Det är en trygghet. Det är härligt. Men för mig är det inte normaltillståndet. För mig har det varit en serie av nya upplevelser och nya människor genom livet. En bergochdalbana av upplevelser, engagemang, nytt nytt nytt. Längtan efter det nya finns alltid kvar. Men jag inser att vissa tendenser av den där drivkraften inom mig är destruktiv. Vissa tendenser släpper jag inte upp till ytan igen. Andra finns kvar och så måste det få vara. Det är en del av mig.

Daniel har varit en viktig del för mig. Någon som fått mig att omvärdera mycket och möta mina spöken. Stanna upp och tänka efter, vad är viktigt? Det längsta förhållandet jag haft. Den tryggaste. Men samtidigt en relation där allt kan hända. Det känns verkligen som om vi kan hamna varsomhelst och det är för mig, inte något negativt! Daniel är nog den öppnaste person jag träffat, han är nästan självutplånande snäll. Även om han inte alltid är medveten om det, så gör han alla de där små sakerna, som är så omtänksamma.

Även om varje dag inte är fylld av kärleksfulla uttryck, så vet jag att kärleken finns där. Med Daniel så vill jag göra alla de där äventyren som finns kvar. Han är en självklar del i dem. Så har jag inte tänkt förut. Jag gjorde det själv. Till viss del vill jag fortfarande ha ett rum som bara är mitt. Men Daniel får tillgång till många av mina andra rum.

Nu är det dock dags för en sådan där omställning igen. Men den här gången har jag inte själv valt den.

Som jag skrivit om för ett tag sedan, så ligger vårt hyreshus till försäljning. Då blev det inte av, men nu har det tyvärr blivit sålt hastigt och inte så lustigt. Vi har skrivit på uppsägningsavtalet och måste vara ute 1 juli.

Trots att jag inte valt vilken del av mitt liv som skulle skakas om, den här gången, så tror jag det blir bra endå tillslut.
Vi har hittat ett mindre hus nära Nynäs naturreservat. Huset ligger på en gård som ägs av ett äldre par som tidigare drivit biodynamiskt lantbruk. Vi kommer inte att få plats med allt vi nu har. Vilket är bra. Jag gillar inte att samla på mig. Jag är glad om vi får med oss pianot!

Det blir bra tillslut.

//Emma