Mig äger ingen

Här är en smått provocerande (och lite flummig) tanke:

Kan man äga en annan människa?

De flesta skulle (förhoppningsvis) svara ”nej” på den frågan. Alla är vi överens om att vi är vår egen person, med egna behov, tankar, känslor och vilja. Ändå har vi sådant behov av trygghet. Vi vill inte bli svikna. Vi vill bli älskade och valda.

Du är min. Jag är din.

Jag har vänt ut och in på mig själv och försökt komma fram till min egen ståndpunkt och känsla kring hur vi relaterar till andra människor. Varför vill man bli vald? Väljer jag mig själv eller väljer jag som alla andra? Allt som påverkar oss…Vi vill känna oss som individer, speciella.

När går man från; ”det här är vi” till ”du är min”? För du är väl min? Ingen kan väl helt ärligt svara ”ja” på en sådan fråga? Vi tillhör ju ingen. Vi lever tillsammans i relationer, men aldrig kan vi bli mer för någon annan, än en livslång följeslagare. En kärlek, helt klart, men tror man att man ska bli hel av en annan människa kommer man alltid bli besviken.

Det är på ett sätt lite konstigt att vi kallar de vi väljer att leva med, för ”sin egen”. Alla de vänner vi omger oss med är ju aldrig mina på samma sätt. Hur nära vi än kommer dem. Men jag älskar dem inte mindre för det?

Men jag äger dem inte.

Det är en svår balans. Jag jobbar på det. Att aldrig anta, aldrig ta dig för givet. De vi älskar känner vi oss trygga med. Där kan vi visa alla våra små hemliga skrymslen. Där finns bara plats för de riktigt nära. Där får inte någon okänd rota. Frågan är egentligen varför. Varför låter vi så få se vårt riktiga jag? Det tar tid att våga. Våga låta någon komma oss så nära. Kärleken och rädsla. Inte så långt ifrån varandra som man kan tro.

Jag är en hoppfull dystopiker (finns det?).

Man dör som man föds- Ensam.

Då gäller det att man har älskat, inte minst sig själv. Det är jag och jag som kommer dela den sista stunden i livet tillsammans. Låt inte rädslan ta över.

Kärleken manövrerar inte ut andra, den styr inte andra. Den äger ingen.

Kärleken har ingen gräns, den har inte plats för några få. Inte om vi låter den få ta plats.

Kärleken är inte min, den är vår.

En rastlös själ och kärleken

Har inte varit så aktiv här på bloggen, som ni märker. Det har hänt lite grejer sedan sist. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så kan jag vara lite rastlös av mig.Tänkte vidareutveckla lite, hur det ser ut för mig och vad som händer i livet just nu.

Rutiner, rutiner rutiner….

Jag ser poängen med dem, rutinerna alltså. De gör det enklare att leva och skapar trygghet. Men jag har alltid varit lite rädd för dem. Jag vet många i min närhet, familj och vänner, som har stort behov av rutiner och trivs med dem. Jag trivs inte med dem, men har liksom lär mig att leva med dem. Men det är klart att jag har rutiner, det har ju alla. Men jag tror att olika personer har olika stort behov av rutiner.

Fast när jag tänker efter, så är det vardagliga rutiner jag inte har så stort behov av. Jag behöver snarare målbilder på längre sikt. Jag behöver inte veta exakt vad som ska hända varje dag. Det skapar snarare en ångest och en känsla av att ”harva på” i samma hjulspår och att vara fast. Jag mår som bäst när jag har en långsiktig planering och strävar mot något. Vad som händer på vägen och hur jag når målet är mindre viktigt. Det är spännande att inte veta vad som ska hända.

Jag behöver skakas om lite då och då för att liksom ”känna att jag lever”. Bli påmind om att livet är spännande och att vadsomhelst kan hända. Jag har tittat tillbaka på mitt liv och funderat och kommit fram till att sisådär vartannat år behöver jag en omställning av något slag. För att nämna några exempel på omställningar: Att flytta och börja plugga, jobba i Frankrike, Jobba i Norge, plugga i Thailand osv. Ett spännande liv, tycker jag nog. Men inte bara positivt. Har nog börjat inse att allt man gör lämnar spår. Jag har sett och varit med om en del obehagliga saker, som jag nog inte reflekterat närmare över.

Alla intryck har ramlat över mig vartefter åren har gått och jag inser att jag faktiskt bara kört på. På en kurs jag var på för ett tag sedan nämnde jag för en kursledare att jag flyttat och rest mycket i mitt liv, varpå hon  säger: ” du flyr alltså?!”

Det var en ögonöppnare för mig. Jo det kan nog vara så att jag flyr ibland. När jag tänker efter så har alla stora förändringar jag har gjort varit följd av en sorg eller en förlust (inte riktigt alltid, men nära nog). Så jag antar att jag då helt enkelt bara försökt hantera situationer genom att få helt nya intryck, träffa nya människor osv.

Som det ser ut nu, har jag tappat riktningen lite. Jag har ett fast jobb, en fast relation och ett hus och vänner och allt det där. Det är en trygghet. Det är härligt. Men för mig är det inte normaltillståndet. För mig har det varit en serie av nya upplevelser och nya människor genom livet. En bergochdalbana av upplevelser, engagemang, nytt nytt nytt. Längtan efter det nya finns alltid kvar. Men jag inser att vissa tendenser av den där drivkraften inom mig är destruktiv. Vissa tendenser släpper jag inte upp till ytan igen. Andra finns kvar och så måste det få vara. Det är en del av mig.

Daniel har varit en viktig del för mig. Någon som fått mig att omvärdera mycket och möta mina spöken. Stanna upp och tänka efter, vad är viktigt? Det längsta förhållandet jag haft. Den tryggaste. Men samtidigt en relation där allt kan hända. Det känns verkligen som om vi kan hamna varsomhelst och det är för mig, inte något negativt! Daniel är nog den öppnaste person jag träffat, han är nästan självutplånande snäll. Även om han inte alltid är medveten om det, så gör han alla de där små sakerna, som är så omtänksamma.

Även om varje dag inte är fylld av kärleksfulla uttryck, så vet jag att kärleken finns där. Med Daniel så vill jag göra alla de där äventyren som finns kvar. Han är en självklar del i dem. Så har jag inte tänkt förut. Jag gjorde det själv. Till viss del vill jag fortfarande ha ett rum som bara är mitt. Men Daniel får tillgång till många av mina andra rum.

Nu är det dock dags för en sådan där omställning igen. Men den här gången har jag inte själv valt den.

Som jag skrivit om för ett tag sedan, så ligger vårt hyreshus till försäljning. Då blev det inte av, men nu har det tyvärr blivit sålt hastigt och inte så lustigt. Vi har skrivit på uppsägningsavtalet och måste vara ute 1 juli.

Trots att jag inte valt vilken del av mitt liv som skulle skakas om, den här gången, så tror jag det blir bra endå tillslut.
Vi har hittat ett mindre hus nära Nynäs naturreservat. Huset ligger på en gård som ägs av ett äldre par som tidigare drivit biodynamiskt lantbruk. Vi kommer inte att få plats med allt vi nu har. Vilket är bra. Jag gillar inte att samla på mig. Jag är glad om vi får med oss pianot!

Det blir bra tillslut.

//Emma

 

Eld ur Aska

När jag var yngre tänkte jag ofta att livet var lite som ett stearinljus. När man är ung så brinner det ljust och klart och med tiden blir lågan mindre och mindre. Jag såg på de vuxna och funderade mycket över varför de verkade så oengagerade. Varför dagarna liksom bara följde på varandra, utan något egenvärde. Jag tänkte: när du var ung var du engagerad, du drömde stort, du ville förändra världen. Vad hände? Vad händer mellan drömmar och åren som går.

-Vilken mat ska vi ha i kväll?

Jag förstod inte.

Idag  är jag själv där. Jag tror jag förstår nu. Eller nej, jag vet inte hur det blev så här, men på något sätt så skapar vetskapen om all ondska,orättvisa och självupptagenhet en handlingsförlamning hos mig. Jag orkar inte fundera på vad jag kan göra. Jag tittar på en tv-serie i stället.

Det är svårt att se hur jag kan påverka någonting. Egentligen. När man är ung, så ligger hela välden framför, ingenting är omöjligt. Jag vet, jag är inte så gammal. Jag kan väl gå med i någon organisation, säger ni. Jo. Det är den där glöden jag menar.

”Vi ska förändra välden”

Jag vill hitta dig igen. Hitta engagemanget att göra något. Vi måste våga hoppas att det vi gör faktiskt har en betydelse. Jag försöker att tänka:

”I det lilla bor det stora”.

Det är svårt att förändra helheten utan att börja någonstans. Att hitta elden igen, tar tid.

Det kom en låt ur tanken:

Eld ur Aska

Jag vill börja minnas det jag för länge sedan glömt
Det som sovit i sitt ide, allt för många vintrars sömn
Som en svala vill jag flyga, bortom himlar blå
Så led mig du klara, bortom det jag kan förstå

Vill att mitt liv ska vara, bortom oro för min morgon dag
Då allt jag kan prestera är att bara vara jag
Så jag ropar ut ur mörkret, Jag ropar efter tröst,
Jag ropar efter ljuset. Jag vill höra din röst.

Allt som jag har önskat, allt som jag har trott
Allt som jag har velat göra, men aldrig gjort

Hur gör man eld ur aska

Hur skapar man en dröm
som är gjord av mer än längtan
Och för många vintrars sömn.

/Emma

Självkritiken som samhällsfenomen

Lyssnade på filosofiska rummet idag som handlade om självkritiken som samhällsfenomen.  I kristendom betonas ofta vikten av en personlig relation till Gud. Idag handlar det om att ha en personlig relation till sig själv. Coacher, kurser och självhjälp har blivit religionen av vår tid.

Om någonting är fel, så ligger felet hos dig eller kanske ”energitjuvar” i din närhet. Problemen har förkroppsligats till individnivå, istället för att lägga ansvaret på samhällsnivå eller på strukturella fel. Synen är skev. På 80- och 90- talet ansågs arbetslöshet eller problem i skolan vara ett samhällsproblem.

Idag är det personcentrerat och ansvaret läggs i stället på individen. Läraren ska gå på självutvecklingskurs och lära sig hitta redskap inom sig själv. När det i stället kanske hade hjälpt med en kurs i pedagogik, som läraren har praktisk användning av i sin undervisning.

Den arbetslöse ska hitta kraften, kreativiteten och det där ”lilla extra” inom sig, som gör en intressant för den obefintliga arbetsmarknaden. En ska coachas till perfektion. Var tog samhällsansvaret vägen? När ska ansvaret läggas tillbaka på kollektivet och hur vi tillsammans kan lösa problemen?

Jag inser att jag är en del av problemet. Det är vi nog alla. Självförverkligandets religion. Vi glömmer samvaron, det som får oss att känna verklig tillhörighet. Istället skyltar vi glättigt med våra liv i form av, ja till exempel denna blogg. Eller varför inte i form av glada söta barn, vackra solnedgångar och perfekta hem.

Den där längtan efter det enkla, efter riktig samhörighet, delaktighet, det kanske vi aldrig kan hitta inom oss själva. Men vi behöver bekräftelse endå. Det är inget fel i det. Felet ligger i när vi får ett för tungt ansvar på våra axlar. Ett ok som inte bara är individens ansvar att bära. (låter jag som en kommunist nu?) Nej men. Jag tror faktiskt att det är jättebra att vara introspektiv och reflektera över vad som får oss att bli bättre människor på olika sätt.

Men vi måste också inse sådant som inte har med vår person att göra och heller inte ska framställas så. Den arbetslöse kan inte ”peppa sig själv” till ett jobb som inte finns. En sjuk kan inte ”tänka sig” frisk.  En lärare kan inte hitta verktygen ”inom sig själv” när felet ligger i för hög arbetsbelastning på jobbet. En undersköterska kan inte ”göra det bästa av situationen” när det fattas folk i personalen.

Det gör mig förbannad när jag tänker på det. Hur jag låtit detta smyga sig in i mitt liv och i vårt samhälle. Det påverkar vår syn på varandra och synen på sig själv. Vad det innebär att vara ”lyckad”. Det är så lätt. Men det är inte naturligt. Att vi pressa oss in i absurdum, för att orka prestera, leverera.

Hur kan vi ta bort den tunga bördan vi lägger på oss själva och andra. Bort från ”Survival of the fittest”. Ge mig styrka att orka tillbaka- tillhörighet.