Här är en smått provocerande (och lite flummig) tanke:
Kan man äga en annan människa?
De flesta skulle (förhoppningsvis) svara ”nej” på den frågan. Alla är vi överens om att vi är vår egen person, med egna behov, tankar, känslor och vilja. Ändå har vi sådant behov av trygghet. Vi vill inte bli svikna. Vi vill bli älskade och valda.
Du är min. Jag är din.
Jag har vänt ut och in på mig själv och försökt komma fram till min egen ståndpunkt och känsla kring hur vi relaterar till andra människor. Varför vill man bli vald? Väljer jag mig själv eller väljer jag som alla andra? Allt som påverkar oss…Vi vill känna oss som individer, speciella.
När går man från; ”det här är vi” till ”du är min”? För du är väl min? Ingen kan väl helt ärligt svara ”ja” på en sådan fråga? Vi tillhör ju ingen. Vi lever tillsammans i relationer, men aldrig kan vi bli mer för någon annan, än en livslång följeslagare. En kärlek, helt klart, men tror man att man ska bli hel av en annan människa kommer man alltid bli besviken.
Det är på ett sätt lite konstigt att vi kallar de vi väljer att leva med, för ”sin egen”. Alla de vänner vi omger oss med är ju aldrig mina på samma sätt. Hur nära vi än kommer dem. Men jag älskar dem inte mindre för det?
Men jag äger dem inte.
Det är en svår balans. Jag jobbar på det. Att aldrig anta, aldrig ta dig för givet. De vi älskar känner vi oss trygga med. Där kan vi visa alla våra små hemliga skrymslen. Där finns bara plats för de riktigt nära. Där får inte någon okänd rota. Frågan är egentligen varför. Varför låter vi så få se vårt riktiga jag? Det tar tid att våga. Våga låta någon komma oss så nära. Kärleken och rädsla. Inte så långt ifrån varandra som man kan tro.
Jag är en hoppfull dystopiker (finns det?).
Man dör som man föds- Ensam.
Då gäller det att man har älskat, inte minst sig själv. Det är jag och jag som kommer dela den sista stunden i livet tillsammans. Låt inte rädslan ta över.
Kärleken manövrerar inte ut andra, den styr inte andra. Den äger ingen.
Kärleken har ingen gräns, den har inte plats för några få. Inte om vi låter den få ta plats.
Kärleken är inte min, den är vår.
Sticklingarna 