När jag var yngre tänkte jag ofta att livet var lite som ett stearinljus. När man är ung så brinner det ljust och klart och med tiden blir lågan mindre och mindre. Jag såg på de vuxna och funderade mycket över varför de verkade så oengagerade. Varför dagarna liksom bara följde på varandra, utan något egenvärde. Jag tänkte: när du var ung var du engagerad, du drömde stort, du ville förändra världen. Vad hände? Vad händer mellan drömmar och åren som går.
-Vilken mat ska vi ha i kväll?
Jag förstod inte.
Idag är jag själv där. Jag tror jag förstår nu. Eller nej, jag vet inte hur det blev så här, men på något sätt så skapar vetskapen om all ondska,orättvisa och självupptagenhet en handlingsförlamning hos mig. Jag orkar inte fundera på vad jag kan göra. Jag tittar på en tv-serie i stället.
Det är svårt att se hur jag kan påverka någonting. Egentligen. När man är ung, så ligger hela välden framför, ingenting är omöjligt. Jag vet, jag är inte så gammal. Jag kan väl gå med i någon organisation, säger ni. Jo. Det är den där glöden jag menar.
”Vi ska förändra välden”
Jag vill hitta dig igen. Hitta engagemanget att göra något. Vi måste våga hoppas att det vi gör faktiskt har en betydelse. Jag försöker att tänka:
”I det lilla bor det stora”.
Det är svårt att förändra helheten utan att börja någonstans. Att hitta elden igen, tar tid.
Det kom en låt ur tanken:
Eld ur Aska
Jag vill börja minnas det jag för länge sedan glömt
Det som sovit i sitt ide, allt för många vintrars sömn
Som en svala vill jag flyga, bortom himlar blå
Så led mig du klara, bortom det jag kan förstå
Vill att mitt liv ska vara, bortom oro för min morgon dag
Då allt jag kan prestera är att bara vara jag
Så jag ropar ut ur mörkret, Jag ropar efter tröst,
Jag ropar efter ljuset. Jag vill höra din röst.
Allt som jag har önskat, allt som jag har trott
Allt som jag har velat göra, men aldrig gjort
Hur gör man eld ur aska
Hur skapar man en dröm
som är gjord av mer än längtan
Och för många vintrars sömn.
/Emma
Sticklingarna 