Har inte varit så aktiv här på bloggen, som ni märker. Det har hänt lite grejer sedan sist. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så kan jag vara lite rastlös av mig.Tänkte vidareutveckla lite, hur det ser ut för mig och vad som händer i livet just nu.
Rutiner, rutiner rutiner….
Jag ser poängen med dem, rutinerna alltså. De gör det enklare att leva och skapar trygghet. Men jag har alltid varit lite rädd för dem. Jag vet många i min närhet, familj och vänner, som har stort behov av rutiner och trivs med dem. Jag trivs inte med dem, men har liksom lär mig att leva med dem. Men det är klart att jag har rutiner, det har ju alla. Men jag tror att olika personer har olika stort behov av rutiner.
Fast när jag tänker efter, så är det vardagliga rutiner jag inte har så stort behov av. Jag behöver snarare målbilder på längre sikt. Jag behöver inte veta exakt vad som ska hända varje dag. Det skapar snarare en ångest och en känsla av att ”harva på” i samma hjulspår och att vara fast. Jag mår som bäst när jag har en långsiktig planering och strävar mot något. Vad som händer på vägen och hur jag når målet är mindre viktigt. Det är spännande att inte veta vad som ska hända.
Jag behöver skakas om lite då och då för att liksom ”känna att jag lever”. Bli påmind om att livet är spännande och att vadsomhelst kan hända. Jag har tittat tillbaka på mitt liv och funderat och kommit fram till att sisådär vartannat år behöver jag en omställning av något slag. För att nämna några exempel på omställningar: Att flytta och börja plugga, jobba i Frankrike, Jobba i Norge, plugga i Thailand osv. Ett spännande liv, tycker jag nog. Men inte bara positivt. Har nog börjat inse att allt man gör lämnar spår. Jag har sett och varit med om en del obehagliga saker, som jag nog inte reflekterat närmare över.
Alla intryck har ramlat över mig vartefter åren har gått och jag inser att jag faktiskt bara kört på. På en kurs jag var på för ett tag sedan nämnde jag för en kursledare att jag flyttat och rest mycket i mitt liv, varpå hon säger: ” du flyr alltså?!”
Det var en ögonöppnare för mig. Jo det kan nog vara så att jag flyr ibland. När jag tänker efter så har alla stora förändringar jag har gjort varit följd av en sorg eller en förlust (inte riktigt alltid, men nära nog). Så jag antar att jag då helt enkelt bara försökt hantera situationer genom att få helt nya intryck, träffa nya människor osv.
Som det ser ut nu, har jag tappat riktningen lite. Jag har ett fast jobb, en fast relation och ett hus och vänner och allt det där. Det är en trygghet. Det är härligt. Men för mig är det inte normaltillståndet. För mig har det varit en serie av nya upplevelser och nya människor genom livet. En bergochdalbana av upplevelser, engagemang, nytt nytt nytt. Längtan efter det nya finns alltid kvar. Men jag inser att vissa tendenser av den där drivkraften inom mig är destruktiv. Vissa tendenser släpper jag inte upp till ytan igen. Andra finns kvar och så måste det få vara. Det är en del av mig.
Daniel har varit en viktig del för mig. Någon som fått mig att omvärdera mycket och möta mina spöken. Stanna upp och tänka efter, vad är viktigt? Det längsta förhållandet jag haft. Den tryggaste. Men samtidigt en relation där allt kan hända. Det känns verkligen som om vi kan hamna varsomhelst och det är för mig, inte något negativt! Daniel är nog den öppnaste person jag träffat, han är nästan självutplånande snäll. Även om han inte alltid är medveten om det, så gör han alla de där små sakerna, som är så omtänksamma.
Även om varje dag inte är fylld av kärleksfulla uttryck, så vet jag att kärleken finns där. Med Daniel så vill jag göra alla de där äventyren som finns kvar. Han är en självklar del i dem. Så har jag inte tänkt förut. Jag gjorde det själv. Till viss del vill jag fortfarande ha ett rum som bara är mitt. Men Daniel får tillgång till många av mina andra rum.
Nu är det dock dags för en sådan där omställning igen. Men den här gången har jag inte själv valt den.
Som jag skrivit om för ett tag sedan, så ligger vårt hyreshus till försäljning. Då blev det inte av, men nu har det tyvärr blivit sålt hastigt och inte så lustigt. Vi har skrivit på uppsägningsavtalet och måste vara ute 1 juli.
Trots att jag inte valt vilken del av mitt liv som skulle skakas om, den här gången, så tror jag det blir bra endå tillslut.
Vi har hittat ett mindre hus nära Nynäs naturreservat. Huset ligger på en gård som ägs av ett äldre par som tidigare drivit biodynamiskt lantbruk. Vi kommer inte att få plats med allt vi nu har. Vilket är bra. Jag gillar inte att samla på mig. Jag är glad om vi får med oss pianot!
Det blir bra tillslut.
//Emma
Sticklingarna 